Smeden och mitt stora ego

Dagarna rusar förbi, det sägs att de gör det när man har roligt.
Men vet du vad? Jag skulle hellre se att "mitt liv är piss-jag har ångest över att jag inte tagit hand om min hy bättre den här veckan-och jag fick springa till tåget idag (igen)"-dagarna flög förbi. Men icke, istället fastnar dom 30-40 sekunder in i låten... och jag blir irriterad. Främst för att:

1. Det var en bra låt (ofta John Legend, det är fel på de låtarna)
2. Det sker alltid när jag sitter knivit till med händerna (det går inte att trycka på "next")
3. Volymen har på något magiskt sätt ökat till 110%

Följden blir alltid densamma, jag stänger av "hold", backar ett par steg och väljer ett helt nytt spår. På så vis hoppar jag ur den slumpade listan, tar för en kort sekund kontroll över livet igen... Sedan sveps jag med i ovissheten men nyfikenhet och nyvunnet mod.


Allt detta får mig långsökt att tänka på rubriken. Vi har "smeden", och så mitt ego. Intressanta och roliga historier var för sig, tillsammans... mitt liv.

Smeden är den ohyggligt fula tavlan Erik kom över, fram tills idag har den hängt i vardagsrummet. Han hängde den där för att retas, men jag tog det med ro. På något märkligt sätt har smeden allt mer kommit att symbolisera vår syn på livet, oss själva och kärleken.

Smeden pryder två sorters människors väggar.
1. De färgblinda, osmakliga och totalt urflippade människornas väggar.
2. De som funnit något vackert i smeden, insett att följderna av att hänga en ful tavla i ett annars hyfsat smakfullt hem kan bli både intressanta och roliga.

Vi tillhör grupp 2.


Idag kom jag på mig själv med mitt stora ego... igen.
En kort visit i form av husesyn, Martin hamnar i ett lättsamt & introduktivt samtal med två nya bekantskaper. Skratt och intresse väcks med klassisk charm från den unge herrn.
När gästerna gått så börjar jag misstänka att mitt ego än en gång tog över.

Jag tar upp ämnet med Erik som ställer frågan: "Vad vet du om dem?".
Cicero skulle dö av den tystnad som infann sig...

Fan, jag måste lära mig.